Vår tro

Vi tycker inte frågan om man ”tror på Gud” är särskilt relevant. Viktigare är att fråga vilken gud man tror på. Martin Luther skriver i stora katekesen: ”det du förväntar dig allt gott av och vänder dig till i din nöd, det är din Gud”. Tro som tillit, inte försanthållande. 

Vi har alla något som vi sätter som det högsta goda och eftersträvansvärda. I dagens kultur är det alltför vanligt att sådant som framgång, social status och romantisk kärlek får den rollen. Vi menar att det är (av-)gudar som inte kan bära genom livets upp- och nergångar.

Vi tror på—sätter vår tillit till—en Gud som är kärlek. Som är acceptans, som är liv.

Vi upplever att vi kan möta denna Gud genom människan Jesus, som vi kallar Kristus. 

Vi vet att det här mötet med Jesus förändrar människor. Vi vet också att detta möte ser olika ut för olika människor. Det är något som händer inuti oss och mellan oss. En inre transformation och ett möte med det som är mer än vi själva är. Jesus beskriver att det just är så det är med Guds rike (Luk 17:21). Sen kan vi klä det med olika ord.

”Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innerstas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivits ut i mörkret genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.”

— Dag Hammarskjöld, Vägmärken